Den bruna maten

Det händer fortfarande att folk slentriandissar engelsk mat. För det har vi ju lärt oss eller hur? Fördomar är fula, men åtminstone alltid lite sanna. Alltså, alla engelsmän äter bara brun överkokt mat.

Visst finns det ett hav av “mat” här (och jag använder ordet i dess lösaste bemärkelse här) som kittlar äckelförtjusningsnerven, alla dessa snacks med innehållsförteckningar som låter som ingredienslistan för en atombomb (Space Raiders, Monster Munch, listan är fascinerande lång). Det är väl främst old school-rätterna som folk förknippar med engelsk cuisine: bastant inälvsmat, spotted dick och pork scratchings. Men låt oss vara helt ärliga här: Folk med klimpsoppa, blodplättar och memma på menyn ska nog högaktligen hålla mun före man rynkar nos och pekar på andras tallrikar.

Då jag flyttade hit tillbringade jag de första månaderna med att smaka på allt. Likt en kulinarisk virvelvind åt jag mig genom pajer, ostar och nya grönsaker (butternut squash någon?). Efter denna kaloristinna resa känner jag att jag har nog på fötterna och i magen för att tipsa om brittisk mat. Tips: Om du håller dig i den lilla turistfällan och går i andras turisters fotspår så kommer du att garanterat hitta trist mat till överpris, och det gäller inte bara i London.

Enligt min högst ovetenskapliga undersökning så har det brittiska köket 3 hörnstenar:

Curryhus. Landets indier har satt sin kulinariska prägel: Inte en by utan curryhus eller indisk restaurang. Här frågar man inte “indiskt?” då det kommer till middagsval, man säger kort och gott “curry?”. Jag försöker fortfarande lära mig skilja mellan rogan josh, tarka dall och bhuna för att kunna slänga ur mig en kompetent order på mitt lokala curryhus.

Chippys. Här köper man fish & chips. Om det bara finns en “restaurang” i ett område så är det en 9 gånger av 10 en chippy. De är modesta små ställen där man beställer över disk och väntar på sin guldgruva bestående av, om du har tur, de bästa krispigaste chipsen, flåt jag menar alltså POMMES FRITES (är det inte dags att hitta på ett namn man inte skäms för att uttala för dessa syndiga potatisbitar snart?) du någonsin ätit tillsammans med gyllene friterad fisk. Salt, vinäger och ketchup på det och du kommer aldrig att besöka en hamburgerkedja igen.

Puben. Pubdöden härjar vidare, flera dussin pubar stänger varje vecka. Eftersom det fortfarande är svårt att gå över 100 meter utan att snubbla över en så är frågan: Hur många pubar FANNS det egentligen?

De som är kvar har fått lov att höja insatserna rejält, blott öl och nötter är inte längre tillräckligt, nu krävs meny, vinlista och linneservetter. Den här bistrofieringen har gjort det oändligt mycket lättare och godare att äta på puben.

Ett specialomnämnande måste gå till Pieminister, ett litet företag som gör pajer som man kan hitta lite här och var, t.ex. på ovannämnda pubar, festivaler och lokala marknader. Tillsammans med potatismos, ärtpuré’ och litervis med sås är detta optimal comfort food och löjligt beroendeframkallande. Kolla själva på pieminister.co.uk.

Tips:
Kungabröllop. Den 29 april gifter sig prins William med Kate Middleton och drottningen har gett hela landet ledigt. Plötsligt är alla monarkister och gatufesterna kommer att stå som spön i backen. Hörde jag någon säga Pimms O Clock?

Soholunch. Mildreds är en pytterestaurang mitt i Soho som lyckas med konststycket att göra vegetarisk mat så god att köttätare dissar baconet till förmån för deras bönkorvar. Pruttmätt + hälsosamt= http://www.mildreds.co.uk/

(Publicerad i Papper samt på Peppar.fi, Maj 2011)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s