Swedish texts

 

KOLUMNER

Alla älskar Norden

Den här helgen var det nordlig invasion i Storbritannien. Norden och Baltikum intog 10 Downing Street och rubrikmakarna visste inte vad de skulle göra av sig själva med alla vikingareferenser.

Sammankomsten heter egentligen The Nordic Baltic Summit – en sammankomst ägnad åt att fundera på vad den brittiska koalitionsregeringen kan lära sig av de nordiska och baltiska länderna. Det lustiga är ju att Labour med Tony Blair i spetsen gjorde samma sak, och nu är det den andra sidan, de konservativa, som vill lära sig om the Nordic way of life. Tydligen spelar politisk färg ingen roll när det kommer till vurmen för det nordiska. The Times skriver till och med att David Cameron vid upprepade tillfällen har önskat att Storbritannien vore en del av Norden.

Som utvandrad från detta enligt utsago fantastiska Norden till den kulna, mulna dimma som är England så är det händelser som denna konferens som får en att undra vad man håller på med? Om det nu är så fantastiskt i Norden, varför tog jag första bästa flyg därifrån?

When in doubt, gör en lista. Fördelar med Norden: Sjukvård och skola som fungerar, sociala skyddsnät, mer jämställd och längre föräldraledighet, integration (nåja, i Sveriges fall i alla fall). För att inte nämna hus byggda för att skydda mot väder, vilket som helst och rörmokeri som ger vattentryck högre än en Manneken Pis-stråle.

Varje dag ryser jag då jag hör mig själv börja meningar med “hemma i Norden, DÄR…” – och avsluta med något självgott om förekomsten av vinterdäck, eftermiddagskaffe eller värmegrader inomhus. Konstigt nog har ingen öppnat upp en burk av s.k. whoop ass över mig och min nordiska självgodhet ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Man är aldrig så stolt över sin nationalitet som utomlands. Men även om tanken på karelska piroger, Kultakatriiina och salmiak gör mig tårögd så blir jag irriterad sa fort jag stiger av tåget i Helsingfors. Varför håller ingen upp dörren för mig och var är alla artighetsfraser? Varför kallar ingen mig för “love”?

Nej, det verkar som att mitt förhållande med Finland gör sig bäst på långdistans ett litet tag till. Vem vet, kanske Mr. Cameron hinner flytta till Finland före mig.

PS – Om du är det minsta anglofilt lagd, eller filmentusiast i största allmänhet, eller om du någonsin har sett en film eller har planerat att någonsin se en film, låt det bli The King’s Speech, eller Kuninkaan Puhe som den blivit döpt till i Finland. Enda gången du lär höra en brittisk monark säga F-ordet.

(Publicerad på Papper samt Peppar.fi)

Sommaren i city

Sommar i London kan vara en pärs. Staden kännetecknas under sommarmånaderna av hetta, turister och ett tunnelbanesystem som, likt en polyesteruniform, är svinkallt under vinterhalvåret för att senare förvandlas till det sorts heta helvete ingen annan än britterna skulle få för sig att utstå på daglig basis.

Som turist kan man möjligtvis uthärda tunnelbanehettan genom att lista den svettiga upplevelsen under ”autentiskt brittiska upplevelser”, men – må klimatförändringsgudarna straffa mig – jag rekommenderar i såna fall en tur i en bubblig svart Londontaxi. Lika ”autentisk” som den uråldriga tunnelbanan, men med mindre doser kroppsodör än en sillpackad tunnelbanevagn. För make no mistake, i situationer som denna blir det klart väldigt snabbt vem som har koll på sina kroppsaromer. Jag upphör aldrig förvånas över den stora andelen som verkar anse personlig hygien valfritt och deodorant närmast metrosexuellt.

London är roligare endera sidan sommarn, av samma anledning som alla andra storstäder: Det luktar ruttna sopor, piss och ovannämnda svett på överraskande och många ställen, kulturutbudet går på tomgång och muséerna är överbefolkade.

Det finns dock några ljusglimtar:

Lovebox – En festival som kombinerar det bästa av landsbygd och stad i och med att den hålls i lummiga Victoria Park i London. Högklackat är fortfarande ingen bra idé, men du behöver iallafall inte sova i tält. Blondie, Robyn, Kelis, Snoop Dog och 2ManyDJs är bara några av läckerheterna som dukas upp under denna tredagarshelg i juli.

Royal Ascot – Tekniskt sett inte i London utan utanför, men om stora hattbrätten och Moët ligger närmare ditt hjärta än öl i plastglas så rekommenderas Royal Ascot 12-18 juni, den mest brittiska av festligheter. Här handlar det om hattparader, överdådiga picknicar… och det visst är några hästar inblandade också, vilket är lätt att glömma efter tredje glaset Pimms.

Notting Hill Carnival – Varje år i augusti vallfärdar ungefär en miljon till Notting Hill i London för denna karibiska festival med reggae, bombastiska ljudsystem och överdådiga karnevalståg. Följ doften av karibisk jerk chicken blandat med den karaktäristiska rökdimman och känn basen skaka marken.

Love Is What You Want – Ett av den brittiska konstvärldens största namn, Tracey Emin, ställer ut sina verk på Southbank Centre. Utställningen är öppen hela sommaren men ett varningens ord – ta med solskyddsfaktor och en vattenflaska, risken för kö är stor. Och glöm inte paraplyet, detta är trots allt England, sommar eller ej…

(Publicerad i Papper sommaren 2011.)

Klänningsalibit

Det är lätt att känna en viss Facebooktrötthet och Twittermättnad när solen äntligen visar sig efter några månaders dvala, men det finns några viktiga saker som vi måste hinna med innan vi kollektivrusar ut i alltför tunna jackor för att hitta en solig sweetspot och sitta och huttra med en kaffe i en prematur uteserveringspremiär. (That’s right folks, det är redan nästan tillräckligt varmt här för att bli utomhusfull. Allt vi någonsin hörde om det engelska vädret är bluff, sanningen är att visst, det regnar ibland, men det gör det i Finland också, skillnaden är att det oftast är cirka 20 grader varmare i England, regn eller ej. Ingen höjdare för frisyren eftersom nordiska lockar närmar sig afrostatus i det engelska fuktiga klimatet, men det är smällar man får ta.)

För att återgå till de viktiga sakerna: 10 O ’Clock Live på Channel 4 – Ett splitternytt satiriskt nyhetsprogram med några av de vassaste tungorna i landet: Komikern Jimmy CarrDavid Mitchell, skapare av Peep Show, Charlie Brooker, Englands magsuraste krönikör, samt Lauren Laverne, till vardags radiopresentatör på världens kanske bästa radiokanal BBC 6 Music. I skrivande stund har två program sänts, och det står rätt klart att Lavernes roll i det hela är att ta oss från en vass mans orerande till en annans, som en smakfullare variant av tjejen i latexunderkläder som visar antalet ronder gångna i en boxningsmatch.

Och det är så synd. Hon gör ett bra jobb, men medan de andra är komiker och det är deras JOBB att vara roliga, är hennes jobb och hennes styrka något helt annat. Det är orättvist, både mot henne och mot alla bra, kvinnliga komiker som man valde att inte ha med i programmet. Istället valde man att anlita henne som kompetent presentatör, vars jobb till nittio procent består av att säga “Välkomna till programmet” samt “Vi ses nästa vecka” som ett slags alibi – “vi har VISST tänkt på att fyra medelålders män i slips ser lite trist ut, kolla bara, här är en tjej också! I klänning!”

Det är så outsägligt synd, speciellt eftersom det annars är ett bra program. Inte så bra som det på pappret borde vara, men close enough och förhoppningsvis bättre med tiden.

Här kan du läsa mera om och kolla på programmet. http://www.channel4.com/programmes/10-oclock-live

(Publicerad på Papper.fi)

Den bruna maten

Det händer fortfarande att folk slentriandissar engelsk mat. För det har vi ju lärt oss eller hur? Fördomar är fula, men åtminstone alltid lite sanna. Alltså, alla engelsmän äter bara brun överkokt mat.

Visst finns det ett hav av “mat” här (och jag använder ordet i dess lösaste bemärkelse här) som kittlar äckelförtjusningsnerven, alla dessa snacks med innehållsförteckningar som låter som ingredienslistan för en atombomb (Space Raiders, Monster Munch, listan är fascinerande lång). Det är väl främst old school-rätterna som folk förknippar med engelsk cuisine: bastant inälvsmat, spotted dick och pork scratchings. Men låt oss vara helt ärliga här: Folk med klimpsoppa, blodplättar och memma på menyn ska nog högaktligen hålla mun före man rynkar nos och pekar på andras tallrikar.

Då jag flyttade hit tillbringade jag de första månaderna med att smaka på allt. Likt en kulinarisk virvelvind åt jag mig genom pajer, ostar och nya grönsaker (butternut squash någon?). Efter denna kaloristinna resa känner jag att jag har nog på fötterna och i magen för att tipsa om brittisk mat. Tips: Om du håller dig i den lilla turistfällan och går i andras turisters fotspår så kommer du att garanterat hitta trist mat till överpris, och det gäller inte bara i London.

Enligt min högst ovetenskapliga undersökning så har det brittiska köket 3 hörnstenar:

Curryhus. Landets indier har satt sin kulinariska prägel: Inte en by utan curryhus eller indisk restaurang. Här frågar man inte “indiskt?” då det kommer till middagsval, man säger kort och gott “curry?”. Jag försöker fortfarande lära mig skilja mellan rogan josh, tarka dall och bhuna för att kunna slänga ur mig en nonchalant order på mitt lokala curryhus.

Chippys. Här köper man fish & chip. Om det bara finns en “restaurang” i ett område så är det en 9 gånger av 10 en chippy. De är modesta små ställen där man beställer över disk och väntar på sin guldgruva bestående av, om du har tur, de bästa krispigaste chipsen, flåt jag menar alltså POMMES FRITES (är det inte dags att hitta på ett namn man inte skäms för att uttala för dessa syndiga potatisbitar snart?) du någonsin ätit tillsammans med gyllene friterad fisk. Salt, vinäger och ketchup på det och du kommer aldrig att besöka en hamburgerkedja igen.

Puben. Pubdöden härjar vidare, flera dussin pubar stänger varje vecka. Eftersom det fortfarande är svårt att gå över 100 meter utan att snubbla över en så är frågan: Hur många pubar FANNS det egentligen?

De som är kvar har fått lov att höja insatserna rejält, blott öl och nötter är inte längre tillräckligt, nu krävs meny, vinlista och linneservetter. Den här bistrofieringen har gjort det oändligt mycket lättare och godare att äta på puben.

Ett specialomnämnande måste gå till Pieminister, ett litet företag som gör pajer som man kan hitta lite här och var, t.ex. på ovannämnda pubar, festivaler och lokala marknader. Tillsammans med potatismos, ärtpuré’ och litervis med sås är detta optimal comfort food och löjligt beroendeframkallande. Kolla själva på pieminister.co.uk.

Tips:
Kungabröllop. Den 29 april gifter sig prins William med Kate Middleton och drottningen har gett hela landet ledigt. Plötsligt är alla monarkister och gatufesterna kommer att stå som spön i backen. Hörde jag någon säga Pimms O Clock?

Soholunch. Mildreds är en pytterestaurang mitt i Soho som lyckas med konststycket att göra vegetarisk mat så god att köttätare dissar baconet till förmån för deras bönkorvar. Pruttmätt + hälsosamt= http://www.mildreds.co.uk/

(Publicerad i Papper samt på Peppar.fi, Maj 2011)


Tack och hej, 20-nånting

Mitt liv som 20-nånting är slut. Eller rättare sagt, det kommer att ta slut om ungefär sju månader, men är man planeringsfreak så är man. Krokiga saker ska böjas i tid och allt det där.

Saken är den att jag fick fasligt bråttom att bli vuxen någon gång strax efter min 28-års dag. Då ansåg jag det fick vara nog med näsrynk inför vuxenpoäng, second hand-kläder i konstiga material och konsten att kunna göra absolut ingenting en hel dag. Istället blev det bosparande och långsiktighet och lunchlådor. Mitt plötsliga tillnyktrande kan ha haft någonting att göra med det allmänna ekonomiska klimatet, men det var nog mest rädslan över att bli en sådan där evighetsung typ som klär sig i jeggings och vill att barnen ska kalla en vid förnamn som gjorde det.

Jag borde ha börjat bromsa in någon gång i somras, eftersom jag i den här takten lär dundra in i mitt 30-tal som fullfjädrad tant.

Det är inget fel med att vara tant, alla borde kunna baka en hygglig sats bullar och ha franska pastiller i väskan. Det är bara det att det känns som att jag skippat 20 år och gått rakt in någonstans strax under 50. Vad ÄR en 30-åring liksom? Vad GÖR de? Hur TÄNKER de?
Har de pensionssparande? Har de stödgivande underkläder? Eller skyhöga klackar som kostat mer än månadshyran?

Visst vet jag att 30-åringar kommer i många varianter och att det fina med att vara vuxen är att man får välja helt själv hur gammal man vill känna sig. Men var ska man lägga ribban?

Den här vuxenversionen är ungdomstidningarnas ”Kära Katerina är jag NORMAL?” fyller mitt stackars huvud medan det tillika försöker komma på hur man bäst inleder det decennium som komma skall medelst festligheter. Ska det vara en sofistikerad middag med god mat och godare vänner? Eller en hel natts rave med all vodka som kan uppbringas? Eller helt enkelt en hoppborg, tårta och smurf-limsa? Sådana här funderingar får mig att vilja stanna hemma och kolla på repriser av Morden i Midsomer istället, vilket definitivt gör mig äldre än mina snart 30.

Grejen är ju att det är kul att bli äldre. Än så länge har jag bara blivit klokare och trevligare varje år och det gäller de flesta jag känner också.  Det är väldigt få som peakar vid 15 och tacka fan för det.

Ni får ursäkta alla frågetecken. Jag har ett i alla fall halvår på mig att visualisera mitt kommande decennium och räta ut några av dem. Tips samt kontaktuppgifter till hoppborgsuthyrare mottages tacksamt under signaturen ”Konfunderad tvilling på (snart) 30 somrar”.

Londontips:

Juleljus – Passa på att få nackspärr på detta det mest trevliga av sätt om du har den goda smaken att besöka London innan jul. Oxford Street, Carnaby Street och Covent Garden är bara några exempel på ställen där ljusen tindrar ikapp med dina ögon efter tre glas mulled wine.

Leo – Utställningen av Leonardo da Vincis verk på National Gallery i London har redan kallats den mest viktiga utställningen någonsin. Om hyperboler och nakna män i V-formation är din grej, passa på innan den fjärde februari.

(Publicerad i sista numret av Papper november 2011.)

Söndagslycka

Det finns ett engelskt fenomen som det är svårt att inte älska och ta till sig direkt man sätter sina tio tår på brittisk mark: Sunday roast. Översatt blir det ju söndagsstek, men det behöver inte alls vara en så köttig historia som det låter. Nej, en vegetarisk nut roast bör finnas på menyn i varje självrespekterande pub – För make no mistake, detta är en affär för puben.

Typ så här:
Man tar några kompisar, i varierande grader av bakfylla. Man köper med sig den tjockaste söndagstidningen man hittar eller så litar man på pubens stash av densamma – brittiska söndagstidningar med diverse bilagor får Hesarin att se ut som en pamflett.

Man sätter sig ner. Och så sitter man där i timtal. Läser sin tidning och äter sin roast med alla tillbehör: Ugnspotatis, morötter, lite andra nyttigheter, yorkshire puddings toppade med litervis med sås. Det är himmelriket på en tallrik och så lätt att sakna om man någonsin finner sig utanför landets gränser.

Dessutom slipper man söndagsensamheten. Och det är kanske det som är det finaste, att det är ett så avslappnat sätt att träffa vänner på. Kolla blogginlägget här.

Även om du inte har tid att kolla in klippet, så har skribenten plockat ut de tre finaste russinen, tre tips för att bli lyckligare:

  1. Ha en lång middag med flera vänner en gång i veckan.
  2. Ha tre olika projekt på gång.
  3. Ta dig tid att tänka lite då och då.

Det låter ju rätt… överkomligt, eller hur? Speciellt det första, Tim Ferriss tips, mannen bakom boken “The 4 Hour Work Week”- träffas över en bit mat en gång i veckan. Plättlätt OCH vägen till lycka, enligt Ferriss.

Och här kommer en insikt, kids, något ingen berättade för mig: Ju äldre man blir, desto viktigare blir mat. Det som i tonåren var ett nödvändigt ont har nu blivit ett sätt att umgås, en statusmarkör och nu då också Vägen till Lycka. Fine by me – Det gör det hemskt mycket lättare att spendera pengar på mums utan dåligt samvete.

På tal om lycka så är det hemskt viktigt att alla lyssnar på Hurts debutalbum Happiness direkt. De var i Finland häromsistens, och nu turnerar de världen runt. I deras mörka åttiotalsdoftande syntar gömmer sig de mest livsbejakande av poppärlor. Se där, jag använde ordet livsbejakande. Det var en överraskning för oss alla.

(Publicerad i Papper)

Festivalval

Vet ni, jag tänkte skriva om något helt annat. Men så gick jag på konsert och såg Portico Quartet igår, kolla in dem här. Deras musik är som yoga för insidan och fick mina axlar att rinna ner från ögonbrynshöjd till sin designerade plats ovanför skuldrorna på fem minuter.

Så då tänkte jag: Nu ska jag skriva om musik.

Och det passar rätt bra, för peppen inför sommarens festivalsäsong har börjat. Festivaljättarna med Glastonbury i spetsen har börjat annonsera ut sina headliners, både Coldplay och Beyoncé har bekräftats komma till de glastonburyska fälten denna sommar.  Vilket antiklimax. Låt oss vara på det klara med att Coldplay på Glastonbury år 2011 kan säkert vara jättefint och stämningsfullt och blabla, men en intressant och spännande bokning är det icke.

Som tur är finns det alternativ till trötta jättar. Saken med Storbritannien är att utbudet av festivaler är enormt. Varje sommarhelg har du minst fyra festivaler att välja mellan, och även om samma tjugo band harvar runt de flesta festivaler så finns det nischade festivaler också. Skäggrock ditt gebit? Green Man. Övervintrad raveare? Creamfields. Nya band? The Great Escape, som dessutom har fördelen att vara i stadsmiljö i Brightons centrum. Hejdå, lervälling. Hej, dusch och drinkar i riktiga glas. Det finns en festival för alla.

Om England är lite för långt borta så finns det alltid Way Out West och Popaganda på närmare håll, nämligen i Göteborg och Stockholm. Mellan sig brukar de klocka in de flesta HERREGUDJAGMÅSTESEDEMNUUU band för året ifråga.

Själv har jag inte bestämt mig för hur sommarens tältschema ser ut ännu. Efter 15 år på festival är jag är trött på att regnvåt och trött sitta och huttra under ett partytält och önska livet ur tältgrannarna som envisa med att spela tysk distad minimaltechno natten igenom.

Men sen, då det närmar sig, så kommer den som ett brev på posten, lusten att trängas med  20 000 – 200 000 andra människor i varierande stadier av intoxikering. Var den lusten kommer ifrån vet jag ej, men jag tänker mig ändå att den är ett gott tecken, ett tecken på att man fortfarande kan skaka av sig vuxenheten som en maläten vinterkappa några dagar om året.

(Publicerad i Papper)

 

Statusjakt i frysdisken

Det är januari även här i Storbritannien och alla är upptagna med att äta mindre, dricka mindre, gå ut mindre och kort sagt försöka ha så lite roligt som möjligt – ett fenomen som gissningsvis härjar även i Finland.

Följaktligen är det TV-kvällar med selleristavar som står på programmet.
Med fjärrisen som enda vapen är det svårt att värja sig för alla matprogram som väller över en alla tider av tv-dygnet. Inget nytt i sig, Nigella har slickat slickepottar och Gordon har svurit som en sjöman genom tv-rutan i många år nu. Det nya som smugit sig in i många matprogram är hållbarhetsperspektivet.

Som exempel har fyra av de största och oftast förekommande brittiska tvkockarna Jamie Oliver, Heston Blumenthal, Gordon Ramsay och Hugh Fearnley-Whittingstall slagit ihop sina påsar i ett nytt tv-program om hållbart fiske, med det småroliga namnet The Big Fish Fight. Läs mer om programmet här http://www.channel4.com/4food/the-big-fish-fight

Den här tv-trenden är en reflektion av vad som varit på gång under några år. Ekologisk, kravmärkt och närproducerad mat har blivit det nya svarta. Det är en fröjd att gå till snabbköpet och köpa ägg från frigående hönor, kött från grannkommunens kor och ekologisk brysselkål (brysselkål är stort har, tro’t eller ej). Man kan ju bli tårögd for mindre.

Det konstiga är att medan vi var upptagna, förmodligen med att koka vår egen marmelad, så hände någonting och de världsförbättrande anledningarna för all denna fina matproduktion slängdes om inte överbord, så åtminstone ner i potatiskällaren. Man äter inte längre ekologiskt för att vara snäll mot jorden och varandra, utan för att visa att man visst Vet. Och Hänger Med. Och Har råd. Mat som simpel statussymbol helt enkelt, både hemma i köket och ute på restaurang.

Alla kallar sig foodies, vallfärdar till medelklassmekkat Waitrose för sin veckoshopping och käkar snigelgröt på Heston Blumenthals Michelinstjärneöversköljda restaurang The Fat Duck i London. Om man inte hänger med så är man lite pinsam och efter. (Tanken på snigelgröten har inte lämnat mig sedan jag först hörde talas om den. Bara föreställ dig konsistensen och se om du kan sova gott efter det.) Man anses inte lika värdsvan och belevad som snigelsörplarna utan lite bonnläppig och luktar man inte lite ko också?

För kolukt – där går gränsen till hur nära maten man vill komma. Även om dessa nya gourmander gillar sin närproducerade lammsadel så finns det en distinkt motvilja mot att erkänna att middagen har en historia och har vistats på en bondgård.

Gärna närodlat, men inte FÖR nära, med andra ord. Gärna ekologiskt, men helst vakuumförpackat, thank you very much.

På tal om något helt annat och mycket roligare så har BBC nyligen släppt sin lista över de bästa nya banden och artisterna, Sound Of 2011. Listan fyller 10 år i år och anses numera så viktig att skivbolagen ibland jobbar runt publiceringen av listan i fråga när de lanserar nya pophopp.

Den är lite hit-and-miss, somliga artister lever upp till hypen och blir etablerade artister medan andra snabbt sjunker ner till minnets mörkaste vrår efter att ha släppt en skiva som sålde 7 exemplar, samtliga köpta av artistens mamma.

Jessie J utsågs till vinnare i år – Du kan själv avgöra vilken kategori hon kommer att hamna i  här: http://www.bbc.co.uk/music/soundof/2011/

(Publicerad på Peppar.fi)

 

ARTIKLAR/FEATURES

SAS tar familjen till solen

Solgårdens semesteranläggning tar hand om människor med extra behov. 28 gånger per år flyger SAS ned ett specialflygplan med glada familjer till solen.

Oslo flygplats. Ute är det 15C och mulet. Inomhus darrar luften av förväntan och glädje. Familjerna som har samlats vid gate 38 är på väg till Solgårdens semesteranläggning som ligger nära Alicante. Solgården är dock inte ett vanligt semesterställe. Sedan det öppnade 1972 har man specialiserat sig på att ta hand om människor med funktionshinder. På vintern välkomnar man pensionärer och på sommaren reser familjer hit som har familjemedlemmar med funktionshinder.

Familjen Lærum-Andreassen är på Solgården för andra gången. Under de kommande två veckorna kommer de njuta av solen och utforska den lilla staden Villajoyosa, berättar tvåbarnsmamman Karianne Lærum.
– Det är säkert här, barnen kan inte bara springa iväg. Semesteranläggningen är stor och det finns mängder av aktiviteter som shoppingutflykter och strandhäng, säger hon och berättar att alla är med i aktiviteterna och det finns gott om tid att skaffa nya vänner.

Familjens yngsta Martin Andreassen är 12 år gammal, ”nästan 13”, och har sina prioriteringar klara.
– Jag ska bada i poolen, och spela minigolf och tennis, säger han stolt. Hans äldre bror Alexander 18 år ser fram emot att kolla in resortens ungdomsklubb och lite mer adrenalinhöjande aktiviteter som paintball och gocart.

Under de senaste 50 åren har SAS samarbetat med Solgården, och flugit dit cirka 28 gånger per år. Marina Tunstad är vice vd på Solgården. Idag står hon i receptionen och välkomnar familjerna, och svarar på deras frågor.
– Vi betonar säkerhet, välbefinnande och glädje här. För många av familjerna är det här årets största händelse, säger hon och säger att SAS bidrar till den fina stämningen med sin engagerade personal och har gjort så ända sedan starten 1972.

Tidigare i år fick Solgården SAS-besättning utmärkelsen Team Achievement of the Year på ett internt SAS-event. Personalen gör ett fantastiskt jobb och de bryr sig verkligen om Solgården, säger Marina Tunstad.
– Vi är verkligen beroende av den goda service som SAS erbjuder oss!

Kapten Stein Gilhuus har varit pilot på SAS i 27 år och en del av Solgårdens besättning i sju.
– På familjeflygningar har vi alltid med en extra besättningsmedlem. På den chartrade Solgården-flygningen har vi även en läkare och två sjuksköterskor med ombord. Passagerarnas och besättningens säkerhet är viktigast, säger han och berättar att de alltid har extra syretankar och en defibrillator ombord.
– Det är en utmaning och kräver det där lilla extra från alla. Passagerarna är så tacksamma, många av dem har sett fram emot den här semestern i månader.

Andrepiloten Lasse Fjærestad blev nyligen medlem i besättningen och han har faktiskt ett särskilt skäl att vilja vara med. Han är nämligen pappa till en funktionshindrad dotter så han vet hur stressigt det kan vara att resa – både för dottern och för hennes föräldrar.
– På det här viset kan alla slappna av både under flygningen och när vi väl är framme. Det är mindre press på föräldrarna eftersom de vet att det finns hjälp, säger han. Dessutom behöver de inte oroa sig för att störa andra människor som har semester.
– Jag ser verkligen fram emot att ha semester på Solgården tillsammans med min familj.

Publicerat i Scandinavian Traveller Sept 2015
https://scandinaviantraveler.com/se/resmal/sas-tar-familjer-till-solen

BBC 6 Music – Nu tystnar musiken

I februari i år rapporterade brittiska medier om sparkrav på BBC. Inget nytt med det, public service-medier överallt verkar alltid spara. Det vore en större nyhet om de plötsligt hade tillräckligt med pengar. Skillnaden den har gången var att hela digitala radiostationer plötsligt var nedläggningshotade.

Nyheten om nedläggningen ledde till stor uppståndelse, speciellt runt 6 Music – en petition för att rädda kanalen tog form, en Facebookgrupp (naturligtvis) som nu har över 78 000 medlemmar bildades och folk protesterade utanför BBC-huset i London. Artister som Lily Allen och David Bowie, samt politiska profiler som Gordon Brown (!) har uttryckt sitt stöd för kanalens fortlevnad.

6 Music är alltså en digital radiostation som lanserades 2002 och var den första nya radiostation som BBC lanserat på 32 år. 6 Music är en plattform för ny musik och ger en chans för oetablerade band att hitta sin publik. De senaste månaderna har till exempel Broken Bells, Gorillaz och Darwin Deez legat på tung rotation. De har specialistprogram med initierade DJs som till exempel Pulpsångaren Jarvis Cocker. De är nominerade till sex stycken Sony Awards, radiobranschens motsvarighet till Oscarsgalan. Kort sagt, de gör bra radio och de spelar bra musik, speciellt om man som många i målgruppen (den genomsnittlige lyssnaren är 35 år) är trött på Lady Gagas och hennes gelikars herravälde över radiovågorna.

6 Music har en budget på 7 miljoner pund och  695 000 lyssnare. Enligt BBC är det inte tillräckligt många. Med tanke på att BBC betalar miljoner för profiler som Top Gears Jeremy Clarkson samt morgonradiopresentatören Chris Moyles, båda praktexempel på Extremt Irriterande Människor som exemplifierar talesättet “tomma tunnor skramlar mest”, är det svårt att ta BBC:s “vi har inte råd”- argument på allvar.

Även om radiokanaler precis som andra traditionella medier lider av sviktande lyssnarsiffror så är radio fortfarande kung då det kommer till att etablera hits såväl som nya artister – ingen speltid, ingen hit. Om 6 Music läggs ner kommer den brittiska musikbranschen att sakna en plattform för att introducera ny kvalitetsmusik. Etern skulle bli tråkigare, mer likriktad och ännu mer den exkluderande klubb av megaartister och pinsamma one-hit-wonders än den är idag. BBC själva skulle tappa den pondus och kredd de i dagsläget har inom brittisk musik.

Det går inte en dag utan skriverier om 6 Music och nedläggningshotet. BBC själva har sagt att protesterna hjälper. Just nu håller alla andan och väntar på det mirakel som måste ske kanalen tystnar för gott 2011. Det enda rätta vore att ge 6 Music plats i marknätet.

(Kolumn först publicerad i Papper, 05/2010. Kan även hittas på http://www.peppar.fi/ som PDF. )

 

Cheap Monday – Jeans för folket

Egentligen är det konstigt att jeans med bootcut blev så stora i Finland, detta land som envisas med att låta befolkningen gå runt i en snöliknande sörja vars färg ligger någonstans mellan bländvit och gråbrun halva året. Konstigt, därför att sådana jeans har en tendens att suga i sig sörjan, så att man efter en aldrig så snabb promenad mellan punkt A och B får finna sig i att ens byxor är våta upp till knäna. Även om ”fashion before function”-devisen oftast är betydligt roligare än motsatsen, så finns det gränser. Den gränsen går ungefär vid dubbelsidig lunginflammation.

Därför kunde både fashionistas och mera praktiskt lagda jubla åt stuprörsjeansen intåg. Det finns inte en chans att de någonsin rör vid marken eller blir sjöblöta av en vanlig promenad i en vinterslaskig stad.

I spetsen av det triumferande återintåget av de smala jeansen finner vid det svenska märket Cheap Monday. Om du inte äger ett par (eller åtta) så har du säkert sett loggan; Den grinande dödskallen, med ett litet uppochnedvänt kors i pannan. Något som fick den kristna högern att reagera då jeansen lanserades i USA. Grundaren Örjan Andersson tar den uppståndelsen med ro:
– Vi är snälla människor, det är inte som att vi är satanister eller så. Vi ser loggan som en kul grej.

Hur som helst är det en logga som återfinns på otaliga popsnörens, och i rask takt även andras rumpor. Faktum är, att hela stuprörstrenden, med Cheap Monday i spetsen, har lett till att uttrycket ”poprygg” myntats i Stockholmsnejden. ”Poprygg” innebär att man klämt in sig i ett par byxor som är så tajta, att fettet liksom bullar upp sig ovanför linningen, på ryggsidan. Fenomenet kan bäst ses på tonåriga flickor, oftast ackompanjerat av svart hår och slitna converseskor.

I en jeansbransch vars priser löpt amok, där ett par schysta märkesjeans kostade (och kostar alltjämt) över 100 euro, gjorde Örjan & co. tvärtom. De gjorde billiga märkesjeans.

Det hela började med butiken Weekday.
– Där hade vi många dyra märken. Vi hade en del stamkunder som tyckte om utbudet, men eftersom det var så dyrt så hade de bara råd att köpa 10 % av det de ville ha. Så då vi startade Cheap Monday, som en service för stammisarna.

Det var 2004. Knappt tre år senare finns Cheap Monday i 28 länder, eller det tror Örjan i alla fall. Det har gått fort, väldig fort.
– Det är ju jättekul. Lite stressigt, men kul.

I Finland är märket rätt nyetablerat. Men hur kommer det sig att de är så ensamma om att göra billiga jeans?
– Vi är ju inte helt ensamma, H & M gör ju också, fast det är klart, vi kör ju litegrann vår egen grej.

Liknelsen med H & M är intressant, efter det är ett annat svenskt företag som har gjort billigheten till ett honnörsord. Ett tredje är IKEA. Svenskarna verkar ha en fallenhet för att förse folket med möjlighet att klä sig och inreda flashigt, även med små resurser.
– Det finns inpräntat att varumärkesstatus bygger på priset, men jag håller inte riktigt med om det. Det finns andra värderingar, säger Örjan, och berättar att de håller priset nere genom att dra in på t.ex. marknadsföring.

De är dessutom väldigt få som sysslar med märket.
– Vi har bra produktionskanaler, vi skulle kunna göra det hälften billigare, men då skulle det vara genom taskiga produktionskanaler.

(Publicerad i Papper, 03/2007)

 

Neon Indian – Ombloggad som få

Brittiska The Guardian skrev ifjol om fenomenet med tokchillad sandstrandselectro.
De buntade ihop amerikanska band som Neon Indian, Washed Out och Memory
Tapes med svenska Air France och Studio och döpte musikgenren till “chillwave”.

Mannen bakom Neon Indian, Alan Palomo, har själv beskrivit sin musik som “någonstans mellan elektronisk och psykedelisk”. Spot on, säger vi. På Palomos CV hittar vi utöver Neon Indian band som Ghosthustler och VEGA, den sistnämnda aktuell med nytt material.

Neon Indians debutalbum Psychic Chasms släpptes 2009 och bums lovordades de av en kusligt enig blogosfär, med sajten Pitchfork i spetsen for hyllningarna.
I sommar kommer Neon Indian till Popaganda och vi kan inte tänka oss ett bättre band att fira skymning med.

(Text först publicerad juni 2010 på http://www.popaganda.se/program/neon-indian/)

 

Shout Out Louds – sex, drugs and afternoon tea

Sveriges i särklass trevligaste indiepoppare Shout Out Louds släppte ett efterlängtat tredje album i februari. Popagandarutinerade rävar kanske kommer ihåg både ett och annat år då Shout Out Louds gästat oss tidigare, men vi vill alltid ha mer och i år är de tillbaka på publikens såväl som arrangörernas begäran.

Förra gången lärde vi oss en viktig läxa backstage – riktiga indiepoppare dricker inte öl före spelning, de dricker eftermiddagste och puttar barnvagn.

Titeln på deras tredje fullängdare, Work, avslöjar något om deras professionalitet, något som hjälpt dem nå framgångar av sällan skådade svenska mått i såväl USA som England. Vi är omåttligt glada och stolta att ha dem åter på Popagandisk mark.

(Text först publicerad juni 2010 på http://www.popaganda.se/program/shout-out-louds/)

 

Hurts – Brilliant pop i mörk kostym

Att se Hurts live är att dö en smula. Det är dramatiskt, bombastiskt och mörkt – men bara på utsidan. Själva låtarna är skimrande poppärlor,livsbejakande som få.

Deras låt Wonderful Life är en av årets bästa och deras debutalbum som släpps några veckor innan Popaganda ett av årets mest efterlängtade. Hurts förkrossande vackra videoestetik tillsammans med deras åttiotalsdoftande melankoliska elektropop, komplett med saxofonsolon, garanterade Manchesterduon en plats i pophistorien. För en liten stund kändes popen angelägen igen.

Hurts påminner om den göteborska duon The Tough Alliance som också de lyckades injicera nytt liv i en trött popscen med sina låtar, många av dem nutida klassiker på indiedansgolv landet över. Skillnaden är att där TTA valde huliganestetik med intoxikerade scenshower och slagträn, går Hurts gentlemannens skräddade och välkammade väg.

I en nyligen publicerad intervju i NME berättar sångaren Theo Hutchcraft om hur de upptäckte den obskyra genren disco-lento (långsam disco) under en resa till Italien. Det är något oklart om genren ifråga verkligen existerar, eller om Hurts uppfann den själva. I sammanhanget spelar det ingen större roll. Detta är ett band med stora idéer; perfektionister, stilister och aktörer. Som Hutchcraft själv uttryckt saken: ”Hurts liveshow består av teater, drama och förtjusning.” Det här är en konsert du inte vill missa.

(Text först publicerad juni 2010 på http://www.popaganda.se/program/hurts/ )